21 maj åkte 11 personer till Kungsör där Pekka Hedin beskrev hur man restaurerar gamla igenväxande ängs- och hagmarker. Vi fick se tre olika pågående projekt. Det ökade naturvärdet på de återställda områdena hade en stor effekt på Kungsörs samhälle, den vackra naturen användes som argument för att få företag och folk att flytta dit. I projektet arbetade de mycket med utåtriktad verksamhet för att förankra värdet av ett levande landskap hos befolkningen.

Första stoppet var Malmberga, som var ett gravfält med gravar från brons- och järnålder. Det var till stora delar beväxt med tallskog. Denna skulle tas ned när marken var tjälad, och timret ska dras ut med häst för att inte skada gravarna. På de ytor som var restaurerade kunde man finna bl.a. tjärblomster, jungfrulin, svartkämpar, kärringtand, backtimjan, knölsmörblomma, låsbräken och majveronika. Ett problem var den stora förekomsten av liljekonvalj i skogen, dessa kan ta över och konkurrera ut andra arter. Det fanns ca 48 arter / m2 på torrängen och nästan 80 / m2 på slåtterängen. På prov hade de tagit bort all spillning efter betesdjuren, vilket hade resulterat i en stor ökning av vaxskivling och låsbräken. Skogsvårdsstyrelsen röjde, innan projektet började, bort all rönn och oxel som hade varit önskvärt att ha kvar i hagen. 

På alla restaureringsområden läggs provytor ut som följs med inventering och fotografering. Det är bra att ta små bitar i taget för man kan inte säga hur växterna kommer att reagera. Små ytor = små misstag som är ganska lätta att rätta till. Ofta görs för stora insatser som inte följs upp och resultatet blir älggräs och nässlor.

Andra stoppet var vid Kungsgården. Den grundades av Gustav Wasa och brann ner 1820, utom fruntimmershuset som råkade vara nerplockat vid branden. Strandängarna här har växt igen sedan 1910 men har nu röjts från träd. Målet här är en betad strandäng utan vass. Vassen som dominerar nu ska bekämpas med en slåtterkross som bryter sönder vassens rotmatta. Sedan ska Highland cattle sköta betet. 

Det tredje och sista området var en Ekhage som började att växa igen 1953. Efter 20 år, 1973, började man restaurerings arbetet. Hela landskapet omfattar ungefär en kvadrat mil med 30 stora ekhagar på upp till 65 ha, bland annat Karl XI’s älghage där han födde upp älg för sitt älg-kavalleri. Området var slåttrat under medeltiden. 1527, när kungsgården bildades, användes marken för nötbete. Det var då ett blandat tall och eklandskap. Nu betas området av ungtjurar. Restaureringen sker genom att man röjer sig in i skogen från brynen, vilket fortfarande håller på efter 20 år och slåtter och betesputsning för att bekämpa älggräs och nässlor. Här fanns 38 rödlistade skalbaggar, i andra hagar i närheten finns 68, bland annat den förmodat utdöda Hypnogyra glabra, som inte setts på 100 år. 22 rödlistade lavar är funna i en angränsande hage. Fjärilar och steklar är inte inventerade än. Hagen var uppdelad i flera olika biotoper som välbetade områden, lundar, ek och lind dungar och slåttrade områden. Växter som kan nämnas är Gökärt, mandelblom, jordreva, mistel (Sveriges västligaste mistelträd), gullviva, humleblomster, vitmåra, darrgräs, svinrot, stallört, korskovall, rödkämpe, ängsbräsma, rödblära, vårärt, hässlebrodd, kärrspira, kattfot, nattviol, ängsskallra, majsmörblomma och låsbräken.
 

Kristian Persson